Har läst ut boken Spår av dina egna (Hans Olav Tungesvik). Om hur dina föräldrar påverkar dig och din framtid. Vårt föräldraarv - hur det formar vår barndom. Om trygghet, otrygghet, värme, kärlek, bekräftelse, m m.
I en kommentar tröstar dock svenske barnläkaren Lars H Gustafsson att allt är inte statiskt, oåterkalleligt. Det finns barn som fått kärlek och bekräftelse, men som ändå "misslyckats". Och tvärtom.
Man tänker ju på sina egna föräldrar och hur de var. Jag känner inte att jag formats så mycket av dem - jag tycker jag lämnats att forma mig själv. S k "nyckelbarn". Självständighet och frihet har varit viktiga - Honnörsord.
Och det har jag nog låtit mina egna barn också göra - forma sig själv. Att bli självständiga individer. Kanske för mycket frihet. Alla kan ju inte klara att inte få klara gränser. Förlåt mig, barn, om jag inte lyckats helt. Men ni har ju själv också eget ansvar!
Och ni är ju hyperintelligenta i alla fall! Men underpresterare. Varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar