Läkarkåren och Socialstyrelsen mumlar om riktlinjer. D v s det sker saker i det fördolda på våra sjukhus, något är kanske inte riktigt ”rumsrent” eller det döljs för allmänhetens öron.
Min svärfar lämnades att dö i slutskedet på något servicehem. Inget livsuppehållande. Inte ens vatten fick han att fukta sin torra strupe med… Det hette att det var barmhärtigt, för det är inte ”värdigt” att dö med slangar i sig, som det gjordes tidigare. Sjukvården bestämde att nu var det nog med det livet – någon annan vårdtagare behövde rummet. ”Så gör alla”, det är praxis i svensk sjukvård av i dag, hörde vi, när vi försökte protestera.
En kirurg sa till mig en gång att man ska akta sig för att hamna på sjukhus, för där kan man bli riktigt sjuk….
En ung kvinna som låg på förlossningsavdelning nyligen, blev felstucken i ryggraden. Hoppsan! Ja, man måste räkna med komplikationer, sas det från sjukhusets sida! I en ton att det vore vardagsmat.
Min far skickades hem, när han sökte sjukhus. Senilitet, sa läkaren. Men det var det inte, han höll på att utveckla proppar i hjärnan. Senare på längvården svältes han – han kunde inte äta själv. Från att ha varit en trind gubbe, så såg han efter kort tid ut som en koncentrationslägerfånge. Personalen var fullt upptagna i kafferummet.
Min mors ”ont i magen” påstods vara ”psykosomatiskt”, och enligt röntgenläkaren hade han sällan sett en finare mage. Kort därefter dog hon av magcancer.
Som sagt: det är bättre att undvika läkare. Modellen är att FÖREBYGGA!
Hur är det: Ett äpple om dagen håller doktorn borta!
På spaning efter våren i Alnarp. Vissa träd hade gröna skott, som t ex japansk trollhassel.
Ja, fast sen det var svinkallt och snöade i torsdags!
SvaraRadera